Igår blev jag stoppad på trottoaren i hemmakvarteret av ett par i kanske 30-årsåldern. De hade upptäckt en röd resväska som stod halvvägs in i en buske framför ett hus. De frågade halvt förläget, halvt oroligt: "Alltså... borde man göra något?"
Jag var nästan tvungen att tänka efter vad de menade, men jag förstod att de menade typ: ringa polisen. Eller kolla upp väskan. Det var bara det att de inte vågade själva. Ganska gulligt faktiskt.
Jag klev in och tittade och kände på väskan. De stod kvar på trottoaren och kikade och ojade sig. "Tänk om det är nåt i den..." Killen sa uppriktigt: "Vi kanske har kollat för mycket på Beck-filmer".
Väskan vägde inte så mycket, kanske var den tom, men jag tyckte det var bäst att öppna och kolla. De små ungdomarna blev förfärade. "Tänk om det ligger i spädbarn i den." Jag försäkrade att jag trodde att den var tom, men kunde inte låta bli att tillägga: "...men ett spädbarn väger ju förstås inte så mycket."
Väskan var tom förstås. Nån hade dumpat den där i stället för att köra den till tippen, eller något i den stilen. Jag gick vidare och paret kunde lättat göra det samma.
"Oj, vad du är modig."
De gjorde min dag.
tisdag 28 oktober 2014
onsdag 24 september 2014
kontemplationsfödelsedag
Den här födelsedagen är lite som en nyårsafton. Jag har tagit ledigt från jobbet och gör bara behagliga saker. Nu sitter jag mitt på blanka eftermiddagen och dricker vin i en bar i city. Det känns otroligt lyxigt. Men framför allt är det en dag av kontemplation. Jag har funderat en del på sistone över livet och min jobbsitatuon. Inte bara var jag jobbar och vad jag gör, utan också vart jag är på väg; om jag har några ambitioner över huvud taget; vad jag kan och vad jag vill. De här funderingarna fick sig en extra skjuss av att jag hade "utvecklingssamtal" igår, och då fick jag skäl att fundera. I anslutning till det har jag pratat med en del olika personer och lika delar lyssnat på dem och hört mig själv tänka högt.
Det får mig att inse att jag har en del saker att utföra nu, och fighter att ta med mig själv. Om jag ska ta mig nånstans i riktning framåt måste jag hitta sätt att hantera (dvs brotta ner) mina ständiga tvivel på mig själv och min förmåga. Jag kommer aldrig bli kvitt dem, men de måste tvingas ned i källaren och ersättas med tilltro, initiativkraft, kreativitet och utskjuten haka. Det finns ju där också, jag behöver bara göra en liten förskjutning i den interna maktbalansen. De får byta plats ett tag (gärna permanent om det vore möjligt).
En annan insikt jag kommit till de senaste dagarna är att jag behöver bli bättre på att be om hjälp. Jag har genom hela livet gått omkring och förlitat mig på mitt sunda förnuft. Jag har tyckt mig se vilka problem jag har och tyckt att jag därmed borde kunna hantera dem själv. Men det är ju inte sant. Insikt och förmåga till handling är ju inte samma sak. Det är klart att jag inte sitter på alla svaren själv. Det är klart att andra kan hjälpa mig - och att jag kan be dem om hjälp!
Ja, det är mycket som snurrar nu. Och efter den första allmänna uppgivenheten, känslan av att vara både värdelös och maktlös, har jag nu fått en massa ny energi och inspiration.
Det är dags att förändra lite saker i livet. Nu är en bra tajming för det. Grattis på födelsedagen, Karin.
Det får mig att inse att jag har en del saker att utföra nu, och fighter att ta med mig själv. Om jag ska ta mig nånstans i riktning framåt måste jag hitta sätt att hantera (dvs brotta ner) mina ständiga tvivel på mig själv och min förmåga. Jag kommer aldrig bli kvitt dem, men de måste tvingas ned i källaren och ersättas med tilltro, initiativkraft, kreativitet och utskjuten haka. Det finns ju där också, jag behöver bara göra en liten förskjutning i den interna maktbalansen. De får byta plats ett tag (gärna permanent om det vore möjligt).
En annan insikt jag kommit till de senaste dagarna är att jag behöver bli bättre på att be om hjälp. Jag har genom hela livet gått omkring och förlitat mig på mitt sunda förnuft. Jag har tyckt mig se vilka problem jag har och tyckt att jag därmed borde kunna hantera dem själv. Men det är ju inte sant. Insikt och förmåga till handling är ju inte samma sak. Det är klart att jag inte sitter på alla svaren själv. Det är klart att andra kan hjälpa mig - och att jag kan be dem om hjälp!
Ja, det är mycket som snurrar nu. Och efter den första allmänna uppgivenheten, känslan av att vara både värdelös och maktlös, har jag nu fått en massa ny energi och inspiration.
Det är dags att förändra lite saker i livet. Nu är en bra tajming för det. Grattis på födelsedagen, Karin.
onsdag 20 augusti 2014
Just nu: ingenting
Jag känner mig tom. Jag letar och letar i bilderna av mig själv efter något av värde; något som någon annan skulle tycka om, men jag hittar ingenting. Vad är det som får människor att älska andra människor? Jag kan plötsligt inte förstå det, eller i alla fall inte hur någon skulle kunna känna så för mig. Det enda jag kan komma på är att jag vet att folk kan uppleva mig som charmig. Men vad är det? Det är ju bara yta. Det säger inte mycket om mig, om det som finns på insidan, för där finns - ingenting.
Jag är lite överrumplad av den här känslan - eller insikten, om man så vill - men jag vet vad den beror på. I alla fall delvis. Jag ska snart träffa den person jag förälskat mig i och jag är livrädd. Över att jag inte ska ha något att säga honom; att han kommer att betrakta mig och se mitt ingenting och undra vad fan han har engagerat sig i mig för. Och jag kommer inte kunna svara på det.
När jag hamnar i det här läget försvinner allt ljus. Vart jag än vänder mig ser jag bara fula trynen. Jag ser bara brister och tillkortakommanden och det känns som om inget nånsin skulle kunna vara annorlunda. Sen går det över, ofta lika fort som det kom.
Jag får bara slå mig till ro och vänta på den stunden.
Jag är lite överrumplad av den här känslan - eller insikten, om man så vill - men jag vet vad den beror på. I alla fall delvis. Jag ska snart träffa den person jag förälskat mig i och jag är livrädd. Över att jag inte ska ha något att säga honom; att han kommer att betrakta mig och se mitt ingenting och undra vad fan han har engagerat sig i mig för. Och jag kommer inte kunna svara på det.
När jag hamnar i det här läget försvinner allt ljus. Vart jag än vänder mig ser jag bara fula trynen. Jag ser bara brister och tillkortakommanden och det känns som om inget nånsin skulle kunna vara annorlunda. Sen går det över, ofta lika fort som det kom.
Jag får bara slå mig till ro och vänta på den stunden.
söndag 20 juli 2014
Dublin: Omedelbar kärlek
Jag älskar det här stället, Dublin. Jag har varit här i mindre än ett halvt dygn, men precis som väntat kändes det helt rätt redan när jag klev av flygbussen.
Överallt finns pubar, barer och restauranger som alla är trevliga, spelar bra musik och har gratis wifi. Det är lätt att prata med folk, lätt att hitta, korta avstånd. Människor är snygga, gulliga eller bara allmänt sympatiska. Ja, det är helt enkelt precis som alla säger.
Två gånger idag har folk frågat mig om vägen. Den ena var en annan turist som jag kunde dirigera utan problem eftersom han frågade efter Grafton street. Den andra var en herre som inte var en dag under 75 som försökte hitta till nån kyrka. Jag var tydligen trevlig tillbden grad att han ville att vi skulle gå och dricka kaffe tillsammans. Han var absolut en gentleman men jag avböjde artigt. Bara några minuter tidigare hade jag stannat och pratat med tre sköna lirare som satt vid floden på en bänk. Den mest talföre av dem sa att han var "the king of the boardwalk" så honom lär jag gå förbi fler gånger. De tre herrarna hann överösa mig med säkert 10 komplimanger på bara några minuter - men de var enbart rara och trevliga. Jag känner mig som en prinsessa.
Han som är i mitt liv just nu förutspådde att jag inte kommer behöva känna mig ensam i mer än två minuter i den här stan. Han hade nog rätt. Han skrev också att ha redan på förhand kände sig svartsjuk på alla jag skulle charma och hänga med. Det känns fint.
Överallt finns pubar, barer och restauranger som alla är trevliga, spelar bra musik och har gratis wifi. Det är lätt att prata med folk, lätt att hitta, korta avstånd. Människor är snygga, gulliga eller bara allmänt sympatiska. Ja, det är helt enkelt precis som alla säger.
Två gånger idag har folk frågat mig om vägen. Den ena var en annan turist som jag kunde dirigera utan problem eftersom han frågade efter Grafton street. Den andra var en herre som inte var en dag under 75 som försökte hitta till nån kyrka. Jag var tydligen trevlig tillbden grad att han ville att vi skulle gå och dricka kaffe tillsammans. Han var absolut en gentleman men jag avböjde artigt. Bara några minuter tidigare hade jag stannat och pratat med tre sköna lirare som satt vid floden på en bänk. Den mest talföre av dem sa att han var "the king of the boardwalk" så honom lär jag gå förbi fler gånger. De tre herrarna hann överösa mig med säkert 10 komplimanger på bara några minuter - men de var enbart rara och trevliga. Jag känner mig som en prinsessa.
Han som är i mitt liv just nu förutspådde att jag inte kommer behöva känna mig ensam i mer än två minuter i den här stan. Han hade nog rätt. Han skrev också att ha redan på förhand kände sig svartsjuk på alla jag skulle charma och hänga med. Det känns fint.
fredag 11 juli 2014
Spontanitet leder till spontanitet
Dagens ord: spontanitet. Häromdagen beslutade jag mig hux flux för att åka till Dublin. Jag har tänkt göra det länge. Inte åka till just Dublin, men att åka nånstans för en konserts skull. För nån vecka sen upptäckte jag en kanadensisk snubbe som heter Owen Pallett, som jag tycker är så bra att jag började kolla upp hans turnéplan. Hans sista spelning i Europa råkade vara ett datum som passar mig (om mindre än två veckor) och Dublin verkar ju trevligt.
Jag bara bokade.
Det kommer bli hur kul som helst!
Men det är inte allt på temat spontanitet. Fortsättningen är att jag skrev detta på Facebook, med just ordvalet: "jag spontanåker till Berlin". Detta såg B, som är en före detta kollega som jag tycker mycket om men som jag tidigare inte har umgåtts privat med. Hon hörde av sig i lördags och frågade om jag inte ville komma på just spontanlunch på söndagen. Svar: ja. Så min söndagseftermiddag blev alldeles ljuvlig. Jag åkte ut till deras sommarhus, som ligger bara ett stenkast från stan och bara en hästhage ifrån Mälaren. Ett fullkomligt magiskt ställe; ett gammalt trähus omgivet av flera hunda år gamla ekar; syrenberså, glasveranda, trätiljor, en gammal bakugn i hallen, kattvindar.
Igår styrde kära J upp en också ganska spontan picknick, som också blev så där avslappnad och halvt oorganiserad som vill hade dem. I kväll träffar jag ytterligare en annan kär vän, vilket också bestämdes bara häromdagen. I morgon ska jag och K ut och cykla lite på måfå.
Ja, de här sakerna är ju så mycket enklare - eller i alla fall mer inbjudande - att göra på sommaren. Men ändå. Jag ska komma ihåg det här. Vara så här alltid. Fortsätta med projektet att styra bort så många fasta åtaganden och strukturer som möjligt. Flyta.
Jag bara bokade.
Det kommer bli hur kul som helst!
Men det är inte allt på temat spontanitet. Fortsättningen är att jag skrev detta på Facebook, med just ordvalet: "jag spontanåker till Berlin". Detta såg B, som är en före detta kollega som jag tycker mycket om men som jag tidigare inte har umgåtts privat med. Hon hörde av sig i lördags och frågade om jag inte ville komma på just spontanlunch på söndagen. Svar: ja. Så min söndagseftermiddag blev alldeles ljuvlig. Jag åkte ut till deras sommarhus, som ligger bara ett stenkast från stan och bara en hästhage ifrån Mälaren. Ett fullkomligt magiskt ställe; ett gammalt trähus omgivet av flera hunda år gamla ekar; syrenberså, glasveranda, trätiljor, en gammal bakugn i hallen, kattvindar.
Igår styrde kära J upp en också ganska spontan picknick, som också blev så där avslappnad och halvt oorganiserad som vill hade dem. I kväll träffar jag ytterligare en annan kär vän, vilket också bestämdes bara häromdagen. I morgon ska jag och K ut och cykla lite på måfå.
Ja, de här sakerna är ju så mycket enklare - eller i alla fall mer inbjudande - att göra på sommaren. Men ändå. Jag ska komma ihåg det här. Vara så här alltid. Fortsätta med projektet att styra bort så många fasta åtaganden och strukturer som möjligt. Flyta.
tisdag 3 juni 2014
"Känslan sitter kvar länge"
Jag är nyss hemkommen från en av de mest fantastiska semestrarna någonsin. Trots alla långresor med Kajsa, mina besök i Japan... den här veckan kommer att ta en unik plats i mitt hjärta. Inte för att jag behöver jämföra, förvisso.
Jag var själv, på Kreta. Men jag kände mig inte ensam en sekund. Dels var jag omgiven av otroligt trevliga greker, jag hade norska grannar jag pratade med, men framför allt umgicks jag med olika viktiga människor digitalt. Allt var perfekt: vädret, hotellet, hotellets läge, mitt rum, mina utflykter, mina löprundor tidiga mornar. Jag befann mig mer eller mindre i lyckorus under hela veckan. Framför allt på kvällarna, när jag ner och satte mig i en solstol på den öde stranden, i kvällssolen, och bara njöt; satt och läste, drack rosévin och såg ut över havet.
Jag skrev inget från semestern, jag hade inte tid. Jag var i en bubbla. Egentligen borde jag inte skriva nu heller, för jag befinner mig i känslostorm (igen! Det senaste halvåret har fanimej varit exceptionellt.) Det är bergochdalbana - igen - men mest upp. Det handlar förstås om förälskelse, men av det omöjliga slaget. Det finns tusentals ord att sätta på det, men jag låter bli.
Ändå vill jag dela med mig av några rader. Jag kan ha dem att se tillbaka på om jag någonsin skulle betrakta mitt liv som något annat än rikt och kraftfullt. De dagarna kommer ju, så klart, men nu är de långt långt borta. Havet är också långt borta - men nära.
Jag var själv, på Kreta. Men jag kände mig inte ensam en sekund. Dels var jag omgiven av otroligt trevliga greker, jag hade norska grannar jag pratade med, men framför allt umgicks jag med olika viktiga människor digitalt. Allt var perfekt: vädret, hotellet, hotellets läge, mitt rum, mina utflykter, mina löprundor tidiga mornar. Jag befann mig mer eller mindre i lyckorus under hela veckan. Framför allt på kvällarna, när jag ner och satte mig i en solstol på den öde stranden, i kvällssolen, och bara njöt; satt och läste, drack rosévin och såg ut över havet.
Jag skrev inget från semestern, jag hade inte tid. Jag var i en bubbla. Egentligen borde jag inte skriva nu heller, för jag befinner mig i känslostorm (igen! Det senaste halvåret har fanimej varit exceptionellt.) Det är bergochdalbana - igen - men mest upp. Det handlar förstås om förälskelse, men av det omöjliga slaget. Det finns tusentals ord att sätta på det, men jag låter bli.
Ändå vill jag dela med mig av några rader. Jag kan ha dem att se tillbaka på om jag någonsin skulle betrakta mitt liv som något annat än rikt och kraftfullt. De dagarna kommer ju, så klart, men nu är de långt långt borta. Havet är också långt borta - men nära.
lördag 26 april 2014
Går igång på Hugo Boss
Med nånting som kom i posten häromdagen fick jag ett doftprov på herrparfym. Hugo Boss. Det doftar ljuvligt. Jag tar fram det titt som tätt och drar in doften av man. Det kanske är patetiskt men vad ska man göra? Jag suger girigt i mig Hugo Boss och drömmer om hur den sitter på en verklig hals, intill en kind med skäggstubb; i direkt anslutning till en muskulös skuldra, och...
Jag är väldigt nöjd med min tillvaro, och med att vara singel. Jag njuter skamlöst av friheten, på alla plan. Men jag är inte immun, verkligen inte.
På tal om män så sitter jag hemma en lördagskväll och tittar på balett på tv (modern dans).Jag konstaterar för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag verkligen uppskattar och totalt fascineras av dans som konstform. Det kanske är "svårt" och omöjligt att tolka, men det är ju så oerhört vackert, det som de gör med sina kroppar, som för övrigt är som konstverk i sig själva.
Flera olika konstarter kan slå mig med häpnad på samma sätt: att någon har tänkt ut att det ska vara precis så här. En målare, en koreograf, en kompositör har haft en vision och skapat precis just det här, som jag kan få ta del av.
Herregud, nu börjar jag gråta också! Antingen är det osedvaligt vacker balett, eller så är jag fortfarande i nån slags hyperemotionellt tillstånd. Eller så är det Hugo Boss fel.
Jag är väldigt nöjd med min tillvaro, och med att vara singel. Jag njuter skamlöst av friheten, på alla plan. Men jag är inte immun, verkligen inte.
På tal om män så sitter jag hemma en lördagskväll och tittar på balett på tv (modern dans).Jag konstaterar för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag verkligen uppskattar och totalt fascineras av dans som konstform. Det kanske är "svårt" och omöjligt att tolka, men det är ju så oerhört vackert, det som de gör med sina kroppar, som för övrigt är som konstverk i sig själva.
Flera olika konstarter kan slå mig med häpnad på samma sätt: att någon har tänkt ut att det ska vara precis så här. En målare, en koreograf, en kompositör har haft en vision och skapat precis just det här, som jag kan få ta del av.
Herregud, nu börjar jag gråta också! Antingen är det osedvaligt vacker balett, eller så är jag fortfarande i nån slags hyperemotionellt tillstånd. Eller så är det Hugo Boss fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
