Jag orkar

Man ska inte ge vika så lätt. Det är onödigt. Man ska inte tro att man inte orkar, för det gör man.

Exempel 1: När jag kom hem från jobbet sent i fredags eftermiddag hade jag tänkt springa en tur, men väl hemma kände jag mig helt slut, energilös, hungrig och allmänt osugen. I stället för att direkt ta på mig löparpjucken och springa ut la jag mig på sängen och flämtade och funderade på hur jag ens skulle orka gå ut i köket och hitta något att äta.

Men så kom Peter och peppade. "Det är klart du ska ut. Tänk så mycket bättre det kommer att kännas efteråt." Huvudet och kroppen skrek "nej, nej", men jag lyckades på något sätt få den att gå in i klädkammaren och plocka fram kläder. Fem minuter senare var jag ute. Det blev inte det längsta eller snabbaste rundan det här året, men jag sprang uppåt en halvtimme i alla fall. Det var inte jobbigt, snarare väldigt skönt i den fuktiga, kyliga luften.

Exempel 2: Igår gick jag till gymet, för det var också liksom förbestämt. Väl där kände jag mig åter extremt seg, och tänkte att jag väl kunde köra ett kort pass och sen lägga mig i bastun i stället, nu när jag ändå var där. Men så köpte jag en power bar och snackade lite med killen i receptionen (som peppade), och sen blev det ett höjdarpass på närmare 1½ h.

Exempel 3: Jag har aldrig gått på spinning. Jag har varit direkt rädd för att gå på spinning, eftersom alla säger att det är så jobbigt. Men idag lät jag mig övertalas och hängde med - och blev våldsamt övertygad om att det är en förträfflig träningsform, som dessutom passar mig. Jag tog det lite lugnt med motståndet på cykeln för att inte knäckas direkt, men så att jag ändå fick jobba på lite. Det var fantastiskt. Nu ska jag börja med spinning!

Slutsats: Jag orkar. För flera år sedan bestämde jag mig för att jag INTE ska vara en person som säger "Jag orkar inte" om saker. Typ: Gå ner och slänga soporna - inte jobbigt, bara att göra. Nu blev jag påmind.

En mycket bra helg!

sjuk men klok

Jag har aldrig varit med om en höst då jag undgått att bli förkyld. Tycker att jag är vid ganska god hälsa i allmänhet, och nu har jag till och med gjort fåfänga försök att häva i mig c-vitamin, men ändå tog inte mer än en vecka in i september förrän jag åkte dit.

Men till skillnad från tidigare år tillämpar jag nu taktiken att hålla mig hemma, ta det väldigt lugnt, sova mycket.Jag har jobbat en hel del hemifrån, men struntar i pressen och gör inte mer än jag orkar. (Jag har till och med tagit min lindriga sjukdom som en ursäkt för att skjuta upp saker, trots att Luther knackar febrilt på min axel.)

Jag har alltid trott att förkylningar har sin gilla gång, vad man än gör, men jag börjar nu - vid snart 40 års ålder - inse att man faktiskt kan påverka förloppet, i alla fall litegrann. Hittills är jag faktiskt inte särskilt mycket förkyld, mest lite hängig, en anings febrig och ont i halsen (som nu börjar växla över till snuva), och det är kanske så att jag kan hålla det på denna nivå om jag fortsätter ta det lugnt. Och det kanske går över på några dagar i stället för två veckor, som det verkar ta om man kör på som vanligt.

Vi får se, vi får se. Träningsläger i helgen blir det nog inte i alla fall, tyvärr. Kanske kan jag hålla mig hemma i stället och SY. För nu har jag köpt två tyger som jag är otroligt sugen att omvandla till klänningar enligt mina inköpta mönster. Jag kanske kommer att omvandla detta till en syblogg där jag visa upp mina alster?! Eller... kanske inte...

Tacktal till lägenheten

Det är så underbart att komma HEM. Speciellt efter en ganska lång arbetsdag, som idag. De sista stegen fram till porten går jag med lätta steg, hur trött jag än är. I hissen upp ler jag för mig själv och när jag stänger lägenhetsdörren bakom mig infinner sig det stora lugnet.

Jag får ta av mig skorna och strumporna, av med alla klädesplagg som kan tänkas bli skrynkliga, sitta åt eller få knän; på med något mjukt. Jag tar gärna av mig smink också, byter linser mot glasögon. Sen kan jag strosa runt här hemma och rå mig själv - eller eventuellt rå mig själv i sällskap av Peter - göra vad jag vill, sitta vid köksbordet, sitta i tv-soffan, sitta i vardagsrummet och läsa en bok.

Extra lyxigt är att ta en dusch. Inte därför att jag har varit ute och sprungit eller därför att jag behöver, utan bara därför att jag vill. Ett glas vin kan man tänka sig också, en onsdag.

Hemma är bäst.

Back in business

Jag är tillbaka i snurren igen. Semestern avslutades med besök hos pappa i Norrtälje, lite fix hemmavid och Way out West i Göteborg (det hade jag tänkt skriva om, alla banden vi såg, men det blev visst inte av).

Efter de första dagarnas totala motvilja börjar jag nu tycka att det är riktigt kul att jobba. Egentligen har jag ångest över att jag har alldeles för många projekt. Det blir en ständig press och prioritering, och ingenting görs ordentligt, men ännu så länge är jag i ett läge av kontroll och tycker att det nästan är lite njutbart.

Kalendern börjar också fyllas på med diverse icke-jobbaktiviteter, vilket nästan stressar mig mer, men jag ska bli bättre på att prioritera även där har jag tänkt mig. Jag måste inte tacka ja till allting.

Vi får väl se om några veckor vad jag tycker då...

Nu ska jag fara iväg till en kund. En ny kund. Som jag inte kunde säga nej till.

Hemma, tyvärr

Jag är hemma igen. Hemma med trafikbrus, femte våningen, trasig portkod. Hem till tunnelbana, handla i Solna centrum, träffa grannar i trappan; småprata om hur semestern varit. Storstadsljud, storstadslukter. En massa människor. Jag är inte övertygad!

Kontrasten är total till vår sista dag på Gotland, igår. Det var mulet hela dagen, men ljuvligt varmt, 23-24 grader. Dagens projekt var att cykla till Ireviken, ett av mina favoritställen. Peter i bara badbyxor på en gammal oväxlad gubbcykel, jag på Daicys femväxlade med cykelkorg; genom åkerlandskapet, förbi hästhagar och lammhägn, via Hangvar till den vackra sandstranden, inramad av klintkust.

Vägrenarna blommar ännu, av tistlar, cikoria och vallmo. Syrsorna knirkar, fjärilar fladdrar outtröttligt omkring. Knappt två mil enkel väg, genom platt landskap i sakta mak. det var underbart.

Stranden var folktom och det låg dimma över havet. Det såg höstlikt ut, med de tunga molnen över land, så det kändes nästan overkligt att det var så varmt. Kontrastrikt. Vi nakenbadade och trampade sen upp till charmiga Ihre gård och fikade innan hemfärd.
Det var annat än ledbussarna på Råsundavägen, det.

Mitt djurbehov

Det är inte ofta man upplever total tystnad, men det gör jag nu. Klockan är lite efter 8 på morgonen, men jag gick upp för jag kunde inte sova vidare. Det är mulet och fortfarande fuktigt i luften efter gårdagens regn, men det är varmt ute så jag gick ut i trädgården och strosade runt lite. Det är verkligen knäpptyst. Grannens får verkar sova, inte en bil passerar, inga ljud från vindkraftverksbygget så här tidigt en söndagsmorgon. Man brukar ana bilar/MC från Gotland Ring, men de är så klart inte heller igång ännu. Till och med fåglar och syrsor håller sig tysta. Det känns nästan overkligt.

Det är någonting med den här ön, som sagt. Jag vill inte åka hem. Det är brist på båtbiljetter de närmaste dagarna. I valet mellan att boka i natt eller onsdag morgon valde vi i natt, men jag vill inte åka hem. Även om det inte verkar bli badväder skulle jag gärna stanna. Men det har nog också med begynnande semesterångest att göra. Min korta ledighet går redan mot sitt slut. Att gå och dra några dagar hemma utan något speciellt program känns inte lockande. Men vi får väl se hur det blir.

Bland mina djurspaningar från semestern kan nämnas följande:

• spillkråka
• dagsvärmare (har aldrig förut sett en insekt som är stor som en mindre fågel!)
• groda
• hjort (i hundratal, i ett hägn, men ändå)
• glada (hur många som helst i Österlen, varav en del på mycket nära håll)
• slända (också i hundratal; det finns många i år men vi åkte igenom ett ställe där de verkade svärma, eller vad de gör)

Och så har jag förstås sett en massa fina lamm, hästar och kalvar.

Mitt resesällskap måste ha blivit ganska trött på mitt tjat om djur, men jag tror faktiskt att jag har ett behov av att vara nära djur och få klappa på dem. Jag blir direkt lycklig när jag får mata en häst och klappa den på mulen, eller kela med en hund eller ännu hellre en katt. Katterna är bäst. Att träffa på en gosig katt får något att välla upp i mig, inombords. Det är något fysiskt. Det är förstås en del saknad efter Pekka, men det är något mer generellt också. Jag älskar dem, helt enkelt.

Vi var på en lamm- och kaningård härom dagen som hade "öppet hus", och jag fick tag på en av gårdskatterna där som var väldigt social (och dessutom en skönhet). Jag gick runt med en känsla av välbehag hela dagen efter att ha fått gosa med den en stund.

Men en ny katt? Nej, absolut inte. Jag får hålla det på avstånd, som en platonisk kärlek.

Slapparliv

Många ställen, stränder, djurspaningar och andra sköna naturupplevelser har passerat sen sist. Och en bruten triathlon-tävling. Peter fick gissningsvis en muskelbristning i vaden och kunde inte fortsätta efter cyklingen. Snopet och olyckligt efter all denna träning, men det är väl sånt som händer. Hejarklacken drabbades av sorg, men det gick snabbt över, för i gengäld fick vi umgås med en relativt fräsch Peter efter tävlingen (och inte en staplande halvdöd).

Vi hade några sköna dagar på Österlen efter Kalmar, och jag fick äntligen bo-på-lantgård som jag har tänkt så länge. Jag letade upp ett ställe nära Vik, och vi bodde inkvarterade två nätter hos en snacksalig tant och tyst gubbe med en massa höns, två skygga katter, en lurvig hund, och omgivande hästar och kor. Vi promenerade på landet, joggade i en fantastisk bokskog, åkte runt på lite sightseeing, badade i det iskalla havet och hade det allmänt avslappnat och skönt.

Sedan i tisdags är vi nu på Gotland. Det är lika magiskt som alltid att vara här. Jag blir faktiskt salig av den här nordliga delen där vi håller till. Hällmarkerna, hagarna, de fina gårdarna, stenstränderna, havet - det är så vackert! Och det är någon speciell känsla som fyller mig när jag är här, jag kan inte beskriva.

Det känns också härligt att vara här så att säga på obestämd tid. Vi har inte bokat någon hemresa ännu, det får bli totalt improviserat. Tiden får flyta på, dagarna utvecklas lite som de vill.

Vi har haft två fantastiskt fina dagar på stranden. Jag har fått fylla på mitt sola-och-bada-konto, så nu gör det inte så mycket att regnar. Vi kanske åker in till Visby idag. Eller kanske inte.