Julen, check

Det är så typiskt att det är patetiskt, men jag har blivit sjuk lagom till julledigheten. Vi var båda lediga dagen innan julafton, och direkt när jag vaknade kände jag att jag hade ont i halsen och var tung i huvudet. Så har det varit sedan dess, men nu har jag blivit snuvig också.

Samtidigt måste jag säga att det verkligen är förkylning light. Senast jag var sjuk, i början av hösten, var det precis samma sak. Synnerligen måttliga symptom, bara en anings feber, ingen hosta. Och det är ju bra. Men jag känner mig heller inte frisk, inte frisk nog att träna till exempel, vilket är ett stort bakslag. Det är ju det som är grejen med att vara ledig, att man kan träna på dagen och så länge man vill, utan att behöva passa någon tid. Men det är inte mycket att göra åt det. Jag får sova, promenera och läsa böcker i stället, och det kan man ju stå ut med.

Julafton blev ok, men jag bytte ställe mitt i. Vi träffade nästan hela Peters familj för traditionellt ätande och umgänge - det var trevligt - men jag hade avtalat med min syster att träffa henne också. Följaktligen satte jag mig på en ödslig förortsbuss mitt i julklappsutdelningen och åkte över till Lena. Från ett glatt och bullrigt sällskap på 15 pers till en stillsam samvaro på fyra. Det kändes bra. Jag trivs jättebra med Peters familj, och känner dem ganska väl efter nio år, men det är ändå annorlunda med ens egen familj. Blod är tjockare än vatten, helt enkelt.

Ändå är känslan efteråt att jag är glad att det är över. Jag kan inte säga att jag har stressat, men jag har inte direkt njutit av att hitta på julklappar och fixa med julmat. Det är inte plågsamt med jul - man träffar folk och har trevligt - men det är knappast min favorithögtid.

Nu har jag överlevt även juldagen, då hela Stockholm är stängt och dött, och tänkte ge mig ut på stan för att få lite liv och rörelse till livs. Eller kanske bara promenera i den långsamt singlande snön.

Några bilder för en gångs skull

Nä, det är för lite bilder här. Nu ska du få se på några bilder som jag gillar:

Will Wegman gör fantastiska bilder på fantastiska hundar (weimaraner):

Min drömbil, AMC Pacer:

En av hundratals halvtama hjortar som lever inne i Nara, Japan. De kliver runt i parker och på trottoarer som duvor ungefär. Peter har tagit bilden:

Mer en annan gång.

Blod och glögg

Jag var och lämnade blod idag, lite spontant sådär, och fick höra att det var 17:e gången jag var där. Det är väl ganska bra? Av alla filantropiska aktiviteter man borde ägna sig åt känns blodgivning som en väldigt enkel aktivitet; icke-tidskrävande (15 minuter per kvartal), trevlig (alla sköterskor är så otroligt snälla) och konkret. Man får till och med betalt i form av fika och present.

Bli blodgivare!

För övrigt funderar jag på en massa saker för tillfället. Ganska stora saker, men jag funderar på ett lättsamt sätt. Jag funderar snarare än grubblar, om du förstår vad jag menar. Det känns kreativt och spännande att leka med tankar, snarare än kravfyllt och osäkert, som det kan vara ibland.

Jag känner mig stark också, både till kropp och själ. Och frisk. (Men det borde jag inte skriva, för varje gång jag mallar mig över att jag klarat mig ifrån alla dessa sjukdomar som florerar, så åker jag dit några dagar senare.) Sedan några veckor tillbaka äter jag Omega 3-tillskott. Blir man mindre sjuk av det? Eller har det bara förmodat långsiktig effekt mot hjärt- och kärlsjukdomar? Jag tycker att det känns bra i alla fall, nyttigt liksom.

Glögg måste vara bra också för hälsan. Bättre att ta en glögg än att skriva ostrukturerade blogginlägg kanske?

först så går det ner, sen går det upp

Det är 10 minus och jag har sett anmärkningsvärt många på stan idag som inte har vantar. Hur är det möjligt? Ingen mössa kan jag förstå, även om jag tycker det är idiotiskt. Det kan påverka frisyren och/eller imagen. Men vem vill frysa? Själv blir jag förvisso på orimligt dåligt humör när jag fryser, men vem som helst måste väl tycka att det är obehagligt?

Nåja, det är inte mitt problem. Just nu tycker jag inte att jag har så många problem över huvud taget faktiskt. Jag dricker saffransglögg och ser på Top Model, bara en sådan sak. Möjligen skulle jag kunna tycka att jag är lite bekymrad över julen och alla julklappar som ska köpas till höger och vänster, men å andra sidan känner jag inte den där överväldigande julångesten, inte än i alla fall. I går var det första advent och vi satte upp fina stjärnan och fula med nästan obligatoriska elljusstaken (sen var den julpyntningen avklarad). Men jag börjar nästan umgås med tanken på en gran. En liten en, med silverkulorna, som bara är använda en gång, när samma tanke dök upp senast för fem år sen eller så.

Jag ska nog överleva den här julen också.

Jag kan förstå att mina eventuella bloggläsare tycker att jag är helt schizofren. En dagen antyder jag att min relation är på väg att köra i diket, andra dagen ser jag inga problem någonstans. Men så är det väl med livet. Det är också så att jag inte pallar att vara låg speciellt länge i taget. Förr eller senare tar jag tag i läget, inser det självklara att jag faktiskt kan påverka min egen situation och till och med är förpliktigad att göra det.

Dessutom var det rolig, rolig fest i fredags, det väntas rolig, rolig fest kommande lördag. Kroppen känns stark och bra, konsert på fredag (MGMT), roligt på jobbet och äntligen några framgångar i mina projekt. Jag ska banne mig inte klaga.

Bra söndag, också

Jag känner mig anmärkningsvärt glad. Igår var en bra dag och idag har också varit jättebra. Jag har kommit på vilket bra drag det var av mig att bestämma för att att inte döma den här säsongen (eller kanske sluta döma, om det är det jag har gjort). Det blir så mycket mer fritid! Den här helgens match klarades alltså av redan lördag morgon/förmiddag, och resten av helgen har varit fri, ledig, obokad - och dessutom har jag varit ensam.

Idag gick jag upp ganska tidigt, åt långfrukost, tog en promenad och uträttade några saker i centrum. Sen tyckte jag att jag kunde få ligga på sängen och bara läsa bok ett tag, och faktiskt också sova en kvart till eller så - bara för att jag kände för det. Efter lunch gick jag till SATS i Sundbyberg och hade ett otroligt bra pass i gymet. Det var mitt på dagen, jag var pigg, hade ingen tid att passa, då blir det bra. Sen jag kom hem har jag åstadkommit följande, utan att det känts det minsta betungande: bakat bröd, tvättat veckans ton kläder, strukit, gjort fint i köket och dessutom lite behagliga saker som att lösa korsord, surfa lite och prata i telefon med min syster i 55 minuter, vilket var det bästa av alltihop.

(Kommentar 1: Att stryka var inte njutbart, det kan jag inte påstå. Jag avskyr att stryka, det blir inte fint och jag blir på dåligt humör, men det är ju skönt att ha det gjort.)

(Kommentar 2: Det är nästan sjukt hur två personer kan producera så oerhört mycket tvätt som vi gör. Jag förstår inte vad vi gör. Jo, en sak vet jag att vi gör: vi tränar. Vi tränar båda minst fyra gånger i veckan. Det är förstås en stor del av förklaringen.)

Det var ett mycket bra och glädjande samtal med min syster. Vi får till det ibland. Vi pratade en massa om vår familj, som vi alltid gör, och så berättade hon att hon fått en ny tjänst på sitt jobb, en befordran. Jag är så stolt över henne! Undrar om jag själv skulle ta och göra karriär någon gång...?

Det börjar med mat och slutar med...?

Det är inte så vanligt att Peter är borta på jobb på helgerna, men det här är en sådan helg. Dessutom hade jag en enda bokad aktivitet den här helgen, en match, och den klarades av redan idag på förmiddagen. Så en massa obokad, fri tid för mig själv. Det är ganska härligt faktiskt.

När jag är ensam hemma ser matlagningen ganska annorlunda ut. Dagens middag blev t ex väldigt typisk ensam-hemma-middag enligt konceptet "goda saker tillsammans blir gott", utan att det nödvändigtvis är en maträtt.

Således bestod min måltid av lax, bönor, halloumi, färsk spenat, tomater och lite pasta, som förvisso var ganska onödig. Det är förvisso ett signifikant drag för mina måltider att jag har för många ingredienser så att det sammantaget blir för mycket mat. Den här gången var jag dock så mogen att jag slutade äta när jag var proppmätt och sparade lite till morgondagen.

När jag är ensam hemma längre stunder som den här - Peter är borta till nästa helg - brukar jag tänka att det är ungefär som att vara singel igen. Och så reflekterar jag över det. Nu reflekterar jag över det lite extra, med tanke på att vi ånyo har haft jobbiga samtal om vår framtid. Jag brukar inte skriva om den delen av mitt liv här, men... ja, nu gjorde jag visst det. Det har nästan alltid känts som om vår relation är i högsta grad ändlig, och utan att gå in på detaljer kan jag bara säga att det känns lite mer så just nu.

Jag orkar helt enkelt inte gå in på detaljer. Det är så komplicerat. Det är allt annat än enkelt. Jag saknar helt förmåga att reda ut vad som vore bäst eller vad jag ska göra eller vad vi ska göra. Jag behöver resonera; jag behöver mina vänner. Men jag har inte för vana att kalla på dem; de är inte vana vid att jag kallar. Jag har alltid löst allting själv, men jag behöver väl knappast förtydliga att det inte alltid är tillräckligt.

Det är en lång historia. Det är min historia, tyvärr. Det är så komplicerat. Det är allt annat än enkelt.

Kloka inköp i stället för onödiga

Jag känner mig nästan barnsligt lycklig över att ha en ledig dag. Eller halvledig. Jag jobbade ett par timmar i förmiddags, vid köksbordet, men sedan dess har jag dagen för mig själv och det känns så oerhört lyxigt. Det är egentligen ingen större skillnad på vara ledig en lördag mot en fredag, men det är något med känslan ändå...

Jag är också mycket lycklig över hur dagen har utvecklat sig här långt. Vi har besök av en barnfamilj som är på höstlovsbesök i Stockholm, så jag hade förmånen att äta frukost med tre charmiga telningar och deras pappa. Sen försvann de ut på äventyr, jag jobbade som sagt lite, men sen tog jag cykeln bort till Bromma center. Det är soligt, klart och kyligt, en underbar höstdag. Cykla är underbart. Jag "köpte" några jättebra saker på Stadium, men jag säger "köpte" eftersom det var på mitt presentkort. Inga pengar ut ur min plånbok. Tog ett varv i Bromma Blocks också, men insåg nöjt att det inte finns något jag vill köpa. Jag behöver ingenting, jag hittar inget jag vill ha. Jag är helt enkelt osugen på att shoppa, vilket passar mycket väl ihop med att jag har köpförbud i minst en månad.

Köpförbud innebär att jag måste hålla i pengarna ett tag så att jag kommer ikapp med alla stora utgifter jag på något sätt har haft på sistone. Kreditkorten är uttagna ur plånboken; inga spontanköp av kläder, skor eller tjafs. Inga slarviga restaurangbesök till höger och vänster. Försiktighet med utgifter helt enkelt.

Det är inga som helst problem att hålla igen. Det är som när jag bestämmer mig för att sluta äta godis i en månad eller så. Jag bestämmer mig bara, tydligt och klart, och sen är det ingenting mer med det.

MEN, det som gör mig extra lycklig är jag trots allt gjorde ett inköp på vägen hem. Ett mycket välgenomtänkt inköp av något som jag verkligen behöver. Cyklade förbi en skylt med "Tempur-kampanj" och gjorde en tvärgir på skrikande däck (nåja). Fick hjälp på en sängaffär att prova ut exakt vilken Tempur-kudde jag verkligen ska ha (till skillnad från den jag har som faktiskt inte är speciellt bra för mig). Nu har jag köpt en underbar, ny kudde som jag räknar med ska höja min livskvalitet.

Saken är att jag i snitt kanske en gång varannan vecka, eller oftare, vaknar med ont i nacken och sen har jag huvudvärk hela dagen och känner mig sänkt. Det har helt och hållet med att göra hur jag sover, alltså hur jag sover rent fysiskt. Min naprapat har rått mig att byta kudde, och nu gjorde jag slag i saken.

Jag gillar verkligen min naprapat, det är inte det, men denna investering motsvarar typ 2,5 besök hos honom, sen är det intjänat. Det är nästan så att jag längtar till i kväll när den ska invigas. Men först badmintonmatch mot Nadja och middag med kidsen.