Julefrid

Det, så att säga, lackar mot jul. Jag har faktiskt tagit det ganska lugnt nu de sista dagarna. Inte för att jag har haft lite att göra. Jag råkade bara gå ner i jul-mode lite för tidigt, och konstaterade lätt uppgivet att jag ändå inte skulle hinna med allt, typ. Förvisso var jag kvar på jobbet till 18.30 igår, och suttit med datorn en liten halvtimme idag för att skicka de mail jag glömde igår, men förutom det har jag tagit det väldigt lugnt.

I morse vaknade jag upp hos någon som jag tycker väldigt mycket om att vakna upp hos. Sen dess har jag varvat en del nyttigheter med rent slappande. Jag har strukit en klänning, hängt ut ny talgboll till mina trädgårdsfåglar, varit på gymet, bakat bröd och faktiskt lagat middagsmat. Däremellan slötittat på tennis, löst sudoku och läst tidningen väldigt grundligt.

Nu i kväll höll jag på att somna av leda framför tv'n och tog en kvällspromenad i det stilla snöfallet, med mina underbara Sorel-kängor men utan plan. Oplogat fluff och helt folktomt i mina Råsunda-kvarter. Sämre kan man ha det.

Faktum är att det nu är mindre än en vecka tills vi åker. Jag börjar få lite resfeber i så måtto att overklighetskänslan börjar kännas mer påtaglig. Har lite svårt att ta in att om några dagar befinner jag mig i ett land jag aldrig varit, i en kultur jag knappt känner, och ett klimat jag inte har erfarenhet av. De senaste veckorna har det enligt DN varit +34 och sol i Goa. Jag vet faktiskt inte vad det innebär, eller hur jag klarar av det. Det tropiska Singapore, mitt varmaste ställe hittills, är förmodligen något helt annat.

Men först jul.

Alladin 1984

Nu har jag hållit mig ett bra tag, men jag måste faktiskt bjuda på ännu en goding. Lokaltidningen Mitt I Solnas kontaktannonser bjuder som vanligt på stor underhållning:

"Vi träffades 2 gånger på Alladin. Du tappade din garderobsbricka, du jobbade nära Norra stationsgatan. Jag fick skjuts hem. Detta hände runt 1984. Kan inte glömma dig, hoppas på ett under."
....

För övrigt la jag vår beställning på diverse taxfree-prylar igår. Man kunde t ex köpa fyra flaskor (redan billig) sprit till priset av tre. En liter Captain Morgan - vår gode vän från Danmarksresan - för 145 kr. Rosévin för 19 kr. Ok, varmt rosévin på ett hotellrum i Indien känns så där, men Kajsa bangar aldrig rosévin. I summeringen av vår order, som slutade på 820 kronor, stod det att vi sparat (eller tjänat!) 840 kronor. Det tycker jag kändes bra.

Fredagssvammel

Jag vet inte om det egentligen är ok att komma hem från jobbet kl 21.10 en fredagkväll, mer än charmigt salongsberusad, efter en afterwork - i Råsunda? Men du föll det sig bara så att jag och Kajsa tyckte att vi var tvungna att ses och gå igenom den nyligen hemskickade Apollo taxfree-katalogen från pärm till pärm, för att beställa diverse sprit som kommer att ligga i vår flygstol när vi kliver på charter-planet om några veckor. Vi ska förvisso på någon slags all inclusive - oklart vad det omfattar, men vi har sett någon skrivning om "inhemsk" eller indisk öl och sprit - men oavsett det kan man faktiskt behöva en flaska Captain Morgan eller två. För magen, du vet.

Charmig eller inte så drabbar det ingen annan eftersom som jag kommer hem till min borg där jag inte stör någon annan än mig själv.

Jag pratade med någon om det i veckan, att jag är väldigt, väldigt nöjd med mitt liv som det är nu. Jag rår mig själv, men jag har tillgång till närhet, sex och bekräftelse i precis lagom doser. Just nu längtar jag inte efter något mer. Verkligen inte. Samtidigt har jag reflekterat över det här med tvåsamheten med anledning av att jag de senaste veckorna umgåtts relativt intensivt med kollegor. Bara det är värdefullt och intressant, men jag har också träffat deras respektive och i samtliga fall har jag frapperats över vilka fina par de utgör. Det är slående, i samtliga fall, hur bra de passar i hop, hur de kompletterar varandra. Hur de trivs ihop och hur de utgör en enhet som ter sig ännu större än delarna, om du förstår hur jag menar.

Jag längtar som sagt inte efter det där just nu, men det slår ändå an någon sträng i mig. Det är så där det ska vara. Så tänker jag. Och jag tänker att självklart är det det där som är meningen med livet snarare än att vara ensam. Men kommer jag någonsin att få uppleva det? Såsom de gör? Time will tell, det är det enda jag kan konstatera.

vad är det som händer?

När jag gick till tåget nu på morgonen hände något mycket obehagligt. När jag var nästan framme vid stationen insåg jag att jag inte hade något minne av att jag gått uppför backen vid bilmeken och sen upp för trappan mot hagalundskorsningen. Och då menar jag verkligen inget minne. Blankt. Helt enkelt en total minneslucka.

Det är inte så att jag är koncentrerad när jag går till tåget direkt men man går ju altid och tänker på något, reflekterar lite halvpassivt över saker man ser längst vägen, och att man kan komma ihåg det 5-10 minuter efteråt, hur banalt det än var.

Nu kunde jag, trots att jag verligen försökte, inte frammana en enda bild eller tanke jag haft. Det var som om jag inte hade gått den där sträckan alls; som om jag hade beamat mig från östervägen fram till återvinningsstationen där jag slängde metall och pappersförpackningar. Där är jag helt med igen.

Jag kan inte minnas (ha ha) att jag varit med om detta förut. Jo, det kan hända att jag är så djupt försjunken i tankar när jag står i duschen att jag inte kommer ihåg om jag har tvålat in fötterna. Men det är ändå lite annorlunda för då kommer jag i alla fall på mig själv med det och känner igen när jag börjar om med fötterna, att: "aha, det här känner jag igen".

Däremot har jag reflekterat över att jag det senaste året eller så börjat få tillfälliga känningar av afasi. Jag tappar namn på saker - filmtitlar, bandnamn och till och med personer - trots att det är sådant jag är mycket välbekant med. Jag har tänkt att det är något som kommer med åldern, men det har stört mig en del och jag har tänkt på att jag vill vara observant på utvecklingen.

Därför skriver jag också om min minneslucka. Jag tänker hel
t krasst att det här ska dokumenteras som den första gången det hände. Eller...

Jag får en mycket dålig känsla av det här.

Härdar ut

Jag hoppar över träningen idag och är istället hemma och premiärdricker glögg, tofflar och tar det lugnt. (Toffla är ett ord jag börjat använda sen jag köpte mina... ja, tofflor. Kan inte komma på något bättre ord som beskriver hur jag hasar runt i dem i min kära lägenhet.)

Konstaterar att den enda fördelen med den här årstiden är att kvällarna känns långa. I negativ bemärkelse är de förstås alltför långa, eftersom det blir mörkt klockan tre. Men om man försöker vara lite optimistisk kan man ju se det som att det är en massa timmar kvar innan man ska gå och lägga sig. Man får göra sitt bästa helt enkelt för att hålla modet uppe! Jag känner att jag är onaturligt trött hela tiden. Jag sover sött på pendeltåget både till och från jobbet, och även medan jag är på kontoret kan jag komma på mig själv med att känna mig helt under isen och bara längta hem. Energinivån är helt enkelt inte särskilt hög.

Men - återigen med lite jajamensanattityd - kan man ju säga att det inte är så långt kvar innan det blir ljusare igen. Och definitivt inte så långt kvar tills vi åker till INDIEN. Det ska verkligen bli mycket intressant. På just vår strand - eller snarare vår del av den långa, långa kustremsan som bara är en enda lång strand - ligger det ett gigantiskt vrak som har legat där sen typ 80-talet. Man kan förvänta sig kossor på stranden och därmed också en del skit (bokstavligt talat), och förmodligen också skräp och grumligt havsvatten från floderna som rinner ut i havet med jämna mellanrum. Sanden är inte paradisiskt vit utan gul. Jag tror inte att saker och ting är speciellt tillrättalagda.

Men det är ju just det som gör att det ska bli så kul. Oavsett vad som väntar vet jag i alla fall med säkerhet att det kommer att vara varmt och förmodligen soligt, havet kommer att vara varmt, jag kommer att ha utmärkt sällskap, maten kommer att vara gudomlig. Dessutom är jag helt säker på människorna som bor och jobbar där är jättetrevliga. Can't wait!


Vrak och kossa. Men också en väldig massa sand.

Mina hoods

Jag trivs så otroligt bra i min förort. Till min förort räknar jag inte bara Råsunda, utan dessutom Sundbyberg. Jag tröttnar aldrig på att promenera runt i villakvarteren här. Det finns en massa bra och trevliga fik och restauranger (jämte en del mindre charmiga förstås), där det både är mindre folk och bättre priser än inne i stan. Människor som rör sig här utgör en salig blandning, men generellt är det är det väldigt vardagligt och opretentiöst. (Jag var ute på lokal i SoFo i fredags. Jag tycker tycker verkligen att det är coolt och trevligt där, men opretentiöst är inte ordet jag skulle använda.)

Man kan uträtta en massa praktiska saker i Solna centrum, spela bowling i Sundbyberg, springa i fina omgivningar, bada. Det går att hitta parkering och jag kan bo i en stor 2½:a utan att ruinera mig.

Det finns förstås en massa saker man inte kan göra också. Smalare butiker, barer och krogar finns ju inte annat än inne i stan. Om man vill ha lite puls och flärd hittar man det inte på restaurang Råshaga direkt. Men nu bor jag ju lyckligtvis 10 minuter från t-centralen, så det är lätt att åtgärda - när jag vill.

Idag har jag haft en helt obokad söndag, och tänkte - som vanligt - att jag skulle göra något skönt som att åka in till stan och gå på Moderna och ta en fika nånstans. Men det blev inte av. Jag har skrotat runt här hemmavid i stället. Kanske har jag bara blivit gammal och bekväm? Låt gå i sådana fall.

Till saken hör att jag har varit väldigt trött. Sliten och seg efter (ännu) en hård arbetsvecka krönt av två utekvällar i rad. En dag i nästan vakuum var precis vad jag behövde. Jag har nästan lite söndagsångest nu, för jag vet vad som väntar. Kl 5.30 i morgon ringer klockan och det blir hårdkörning i fem dagar till innan det är helg igen. Det vill säga som livet är mest. Det är roligt också, men jag ser väldigt mycket fram emot vår semester. Vi förbereder oss med att fixa praktiska saker som vaccinationer och sånt, och att läsa guideböcker. Man får en lite märklig bild när man försöker läsa på. Jag har lånat två böcker på biblioteket; den ena är odelat positiv och målar upp Goa som en otroligt trevlig, levande plats med vackra stränder, av den andra får man snarare intrycket att det är ganska skitigt och överbefolkat. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan, men det ska hur som helst bli väldigt intressant. Jag förväntar mig inte något speciellt paradisiskt ställe, men jag tror att det kommer att bli fantastiskt. Inte så långt kvar nu!

En sorglig, nattlig upptäckt

Jag hade en väldigt trevlig middag här igår - med grillning, trots att det är typ minusgrader. När mina gäster hade gått slog jag på tv'n ett tag och upptäckte att det visades porr på en av filmkanaler jag har gratis nu under oktober. Satt och tittade en stund, men det var så sorgligt dåligt och direkt avtändande. Nu kanske det här var en extra dålig produktion, vad vet jag, men ändå. Tjejer som krampaktigt försöker se kåta och nöjda ut, utan att lyckas för fem öre, och killar som man inte ser huvudet på som mekaniskt kör ut-och-in i lite olika varianter. Om nu är så sådana här filmer formar unga människors uppfattning om sex blir jag orolig för mänskligheten.

Kajsa och jag pratade om det idag när vi var ute på en långpromenad i det fantastiska vädret - hennes Runkeeper visade att vi gick över en mil - om att sätta barn till världen. För majoriteten av mänskligheten är det en absolut självklarhet (och i vissa fall rättighet, vilket har diskuterats på ett intressant sätt i DN på sistone). För mig är det allt annat än självklart. Det finns förvisso mycket i den här världen som är spännande, utvecklande och positivt men jag undrar om det inte väger över åt sådant som pekar käpprätt utför. Jag tyckte att det var jobbigt att vara tonåring, men det var nog ändå ingenting mot den verklighet som dagens unga lever i. Och då menar jag förstås inte bara synen på sex. Den värld vi lämnar efter oss är verkligen inte mycket att vara stolt över.

Å andra sidan, det är väl inget nytt. Så har väl varje generation tänkt, och livet går ju vidare ändå. Man anpassar sig.

Kajsa och jag konstaterade för övrigt också att det idag är exakt två månader kvar innan vi åker till Indien. Just saying...